1965
När tutan styrde byn och trucken förändrade arbetet
Den sista stora tillbyggnaden av fabriken var nu genomförd och omfattade cirka 400 kvadratmeter golvyta i två plan. Utbyggnaden knöts helt till den mekaniska avdelningen, medan lackeringsavdelningen fick sina lokaler på övervåningen. Det var ett viktigt steg i moderniseringen av produktionen och skapade både bättre arbetsflöden och större kapacitet.
Den välkända fabrikstutan hördes över hela byn. Den styrdes av en klocka som öppnade en magnetventil så att tryckluft strömmade igenom – och det karakteristiska tjutet ljöd. Tutan markerade arbetsdagens början och slut, liksom tiderna för frukost och lunch. Många i byn rättade sina klockor efter den, och även andra företag lyssnade in signalerna och höll samma arbetstider. Tutan blev på så sätt en självklar del av vardagsrytmen i Hjärnarp.
Samma period införskaffades den första trucken. Det var till en början en ren utetruck, eftersom det var för trångt och för låg takhöjd för att använda den inomhus. Trucken klarade fem ton och kunde lyfta upp till fem meters höjd. Den köptes från Lidhult och kördes hela vägen till Hjärnarp. Chauffören hade klätt sig ordentligt inför färden, med pälsmössa, lovikavantar och motorcykelglasögon - en syn som många lade på minnet.
Med den nya trucken kunde virket nu lyftas direkt upp till tredje våningen och placeras på en nykonstruerad transportvagn som gick på räls in i torken. Hanteringen av virkespaket blev betydligt smidigare, och effektiviteten ökade markant. Detta gjorde det också möjligt att köpa in större partier virke, vilket ledde till beslutet att uppföra en särskild virkeslada för lagring.
Det var ännu ett steg i företagets utveckling - från hantverksmässig drift till en allt mer rationell och modern produktion.
Uppe på hos ”skomagaren”
Här var det alltid roligt att kika in. Folke Skomakare sysslade givetvis inte med skor. Han jobbade på tredje våningen i fabriken. Här klädde och stoppade man plintar och bockar. Renhår som stoppades i gymnastikmattorna kardades här i en kardmaskin och man sydde lodlinor. Det var ett vackert handarbete/sömnad som gjordes nedtill på lodlinan och ca 10 cm upp, för att den inte skulle trassla upp sig. Det var så kul att se hur snabbt han hanterade nålen och tråden, här gick det verkligen undan. Man sydde med en specialnål som var ca 10 cm lång och böjd i spetsen. Först sydde han ett fodral i kanvas och som stoppades med renhår. Mattorna gjordes i längd 2,5 meter och 3 meter. När mattan var färdigstoppad lades den på ett stort bord, ”packades ” till så den blev lika tjock jämt över. Sedan skulle den ”knappslås”, men istället för knappar togs små runda skinnlappar med 2 hål i. Folke skomakare tog fram en 12 cm lång stoppnål och reptråd. En annan anställd kröp under bordet. De små skinnlapparna skulle finnas en på översidan och en på undersidan. Nålen kom igenom uppifrån. "Medhjälparen" tog emot den och stack igenom den så Folke sen kunde göra en knut på ovansidan. Det såldes även långmattor men dessa köptes in från ett företag i Kävlinge som hette Strands AB, som senare blev ett dotterbolag.
"Folke skomagare" som egentligen heter Folke Olofsson
När montaget krävde både mod och muskler
Den allra första montageställningen var en enkel träkonstruktion – i princip som en hög bock. Den bestod av fyra träben där den nedre delen kunde fällas in eller ut och låsas med sprintar. Överst fanns en trälåda som montören stod i. Ställningen kunde byggas upp till cirka sex meters höjd, och mot den lutades en stege för att ta sig upp.
Från denna provisoriska arbetsplattform monterades bland annat takskenor – några av de tyngsta redskapen i hela systemet.
Vid ett tillfälle råkade montören Ragnvald falla från stegen. Han slog i golvet med ett ordentligt plask och fick dessutom takskenan över bröstet. Tre revben knäcktes. Men skam den som ger sig – trots skadorna kämpade han vidare tillsammans med de andra montörerna tills gymnastiksalen var färdigmonterad. Nätterna var värst. Smärtan gjorde det svårt att röra sig, och ibland fick han väcka arbetskamraterna för att få hjälp att vända sig i sängen.
Arbetet bjöd ofta på oväntade hinder.
I mitten av 1960-talet skulle den stora idrottshallen i Borås inredas. Hallen var byggd utan stora portar, vilket innebar att hela bomsystemet fick bäras in genom omklädningsrummet och vidare upp på taket. Där fanns ett takfönster - en kupol – genom vilket man sänkte ner bommarna rakt ner i gymnastiksalen.
I Västra Frölunda möttes montörerna av ett annat problem: området runt skolan höll på att asfalteras. Lastbilen fick ställas cirka hundra meter bort, och allt material bars för hand genom en skogsdunge.
Ännu krångligare blev det i Halmstad. Där visade det sig att bomstolparna helt enkelt var för långa för att få in i salen. Lastbilen fick köra hem igen och återkomma veckan därpå – först efter att byggaren gjort ett hål i väggen så att stolparna kunde tas in.
Detta hände i
Sverige år 1965
Rekordår och Karlsson på taket
Landet leds av statsminister Tage Erlander, och Sverige befinner sig mitt i rekordåren. Industrin går starkt, arbetslösheten är låg och nya bostäder, skolor och samhällsservice växer fram i snabb takt – även ute i mindre orter märks moderniseringen. På kulturområdet släpper Astrid Lindgren barnboken Karlsson på taket, som snabbt hittar in i svenska hem och blir en del av många barns uppväxt.