1951
Rantzows firar 25 år!
Utdrag ur tidningsartikeln, NST (Norra Skånes Tidningar), 8 september 1951:
Det började egentligen med att kapten Berg von Linde, mycket känd gymnastikdirektör, tyckte att man borde göra om slöjdsalen i Boarp till gymnastiksal. Ortens skolstyrelse följde rådet och beslutade också överlämna arbetet till en ung man vid namn Fritiof Rantzow, som var något av byggmästare och snickare på en gång, och så kom det sig att denne tillverkade redskap åt en hel gymnastiksal.
Detta hände 1926 och i dag står Fritiof Rantzow som framgångsrik och driftig ledare av en av landets få fabriker i branschen. Han står med bägge fötterna på jorden, fast knuten till orten och arbetarestammen, och det är säkert ingen tillfällighet att han tillsammans med yngste lärpojken i smedjan går i bara skjortärmarna och snyggar upp framför den granna fabriksbyggnaden när NST:s medarbetare hälsar på med anledning av att 25 år förflutit sedan starten.
Hela familjen med i driften
I en liten träbyggnad satte man 1926 igång med tillverkningen av redskap till gymnastiksalar, och i dag gör man praktiskt taget allt, som kan rymmas på en inventarieförteckning till denna kanske skolans populäraste lokal.
Träbyggnaden i Boarp blev nämligen efter 10 års tid för trång och oekonomisk, då jättehöga brandförsäkringar blev följden av byggnadens beskaffenhet. Så småningom hade fabrikör Rantzow skaffat så mycket mod och kapital som behövs för att utvidga driften och slå på stort, och 1936–1937 hade man lyckats realisera projektet i Hjärnarp. Detta projekt bestod inte enbart av en ny fabriksbyggnad utan innefattade också raden av specialmaskiner, som skulle göra det möjligt att driva tillverkningen med så litet manuell kraft som möjligt. Kanske är det inte så imponerande med en arbetsstyrka på 15–18 man, men tack vare den maskinella utrustningen ligger det något av stordrift över företaget.
Fabrikör Rantzow är en lycklig företagare, åtminstone får man det intrycket när man talar med honom. Han har fått se sina planer efter mycket arbete gå i lås, han har en duglig arbetarestam och han har fått barnen att aktivt engagera sig i driften. Sönerna Folke och Helge arbetar i fabriken och dottern Rosie sköter det rent administrativa, ser till så debet och kredit går ihop. Arbetet och företaget ligger alltså i säkra händer, och annat kan det knappast bli när det personliga intresset och den lokala trivseln ligger under allt det som sker.
– Det behövs fler gymnastiksalar, säger skolstyrelserna runt om i landet och det ser också ut som om restriktionerna på området skulle lätta efterhand, menar fabrikör Rantzow. Vi är inte mer än tre företag i branschen i landet och vår firma är den enda som tillverkar allt själv. Från källare till vind har vi mekanisk verkstad, snickeriverkstad och sadelmakareverkstad och det gör att vi aldrig behöver vänta på materialet för tillverkningen. En nyhet av ganska färskt datum är svampgummi, som vi till stor del kommer att använda som stoppning i plintar o. dyl. Som detta material är praktiskt taget oföränderligt sparar det stora summor åt våra kunder, säger fabrikör Rantzow, tackar för besöket och fortsätter att planera för det stora kalaset, som hålles i Magnarp i kväll.
Vi gratulerar.
Det tunga arbetet bakom varje bräda
När de stora timmerbilarna anlände med virke från sågverken i Gualöv och Widtskövle väntade ett tungt och tidskrävande arbete. Allt virke skulle nämligen upp till tredje våningen, där både sågen och virkestorken var placerade.
Till en början skedde detta helt för hand. Man ställde en lång stege från lastbilsflaket upp mot ett öppet fönster. En man klättrade upp med en bräda i taget, räckte den till en arbetskamrat inne vid fönstret, som i sin tur skickade vidare till en tredje man som staplade virket i prydliga högar. Det var ett slitigt moment som tog många timmar varje gång en leverans kom.
Efter ett par år installerades en elevator med motor, vilket innebar en stor lättnad. Nu kunde brädorna läggas direkt på en bana som transporterade dem upp till mannen vid fönstret. Därifrån fördes virket vidare in till torkutrymmet.
Här kördes brädorna in för torkning och fick stå i flera dygn. De staplades med ströläkt emellan, så att luften kunde cirkulera, och bands samman till paket som senare kördes in i själva torken på spårbundna vagnar. För att virket skulle vara klart att använda måste fuktkvoten ligga mellan cirka 6 och 9 procent – en noggrant kontrollerad process.
För att torkningen skulle bli jämn krävdes ständig tillsyn. Fläktarnas rotation behövde vändas var sjätte timme, dygnet runt, så att luftriktningen ändrades och all ved fick samma behandling. När virket var färdigtorkat sorterades det omsorgsfullt. Hittade man en bräda med knast sågades den delen bort, och bitarna limmades sedan samman för att åter få rätt bredd eller längd. Ingenting gick till spillo om det kunde räddas.
För att få ner virket till snickeriavdelningen fanns två luckor i golvet, genom vilka brädorna skickades ned. Där nere lastades de på vagnar med två stora hjul i mitten och två svänghjul - ett på varje kortsida - redo att rullas vidare till nästa arbetsstation.
Golvet i snickeriet var vid det laget rejält slitet av åratal av tung trafik, vilket gjorde vagnarna ibland svårmanövrerade. Ändå fortsatte arbetet präglat av yrkesskicklighet – ännu ett exempel på det omfattande manuella arbete som låg bakom varje färdigt redskap.
Detta hände i
Sverige år 1951
Religionsfrihet och optimism
Den nya religionsfrihetslagen trädde i kraft, vilket innebar att svenskar för första gången kunde lämna Svenska kyrkan utan att behöva gå med i ett annat trossamfund. Sverige präglades av optimism efter krigsåren, ekonomin växte och många familjer fick det materiellt bättre. 1951 kan därför ses som en del av den period då grunden lades för det svenska folkhemmet i praktiken.